I bildserien visas fjärden ur flera perspektiv: drönarbild över fjärden med Hotellviken i förgrund, sommar- och höstmotiv, septemberdimma, vinterbilder samt aktiviteter som seglarskola och vindsurfare i hård vind. Tillsammans ger de en samlad bild av hur varierad och levande Baggensfjärden är genom året.

På denna plats står monumentet över slaget vid Baggenstäket, en påminnelse om de strider som utkämpades här under oroliga tider i början av 1700‑talet. Även om Baggenstäket inte var en del av de stora fältslagen i Mälardalen, var sundet strategiskt viktigt som infart mot Stockholm. I bild får vi se hur historien levandegörs när Armémuseet och Svenska Lif:Compagniet återskapar karolinsk exercis och miljö i samband med 300‑årsminnet – uniformer, formationer och rörelser som för tankarna tillbaka till stormaktstidens Sverige.

En annan del av Baggenstäkets historia är Knapens hål, det trånga sundet som fått sitt namn efter tullaren Knapen som en gång bodde här och kontrollerade trafiken. I bild passerar M/S Gustafsberg VII genom öppningen – en vacker kontrast mellan dagens stillsamma skärgårdstrafik och den tid då varje båt som gled igenom var föremål för tull, misstänksamhet eller nyfikenhet.

Landskapet runt Erstaviken har alltid varit öppet och variationsrikt. De skogsklädda höjderna, de långgrunda stränderna och de skyddade vikarna har gjort området till en naturlig plats för både friluftsliv och sjötrafik. Under 1800‑ och tidigt 1900‑tal användes viken av fiskare, sommargäster och båttrafik som rörde sig mellan gårdarna och skärgården. När Saltsjöbaden växte fram blev Erstaviken en av de platser där naturen fick fortsätta att dominera, samtidigt som badplatser och stigar gjorde området mer tillgängligt.

I bildserien visas hur sjöröken, det första ljuset och de frusna strandlinjerna tillsammans formar tillfälliga naturmotiv. Isformationer, dis och låg sol skapar mönster som bara uppstår under några få minuter. Här visar jag nio bilder från en morgon som blev en verklig högtidsstund vid Erstaviken.

I bildserien visas herrgården en tidig morgon i lågt varmt solljus, där byggnader och natur får långa, mjuka skuggor.
Kombinationen av ljuset, naturen och de historiska miljöerna skapar motiv som framhäver platsens karaktär.

Här presenteras en serie bilder som fångar den stilla och vackra stunden vid Erstaviks herrgård.

Byggnaden ritades i en stil som förenar industriarkitektur med tidstypisk elegans: höga fönster, murade detaljer och en proportionering som gör att huset smälter in i miljön trots sin ursprungliga funktion. Elverket var i drift under de första decennierna av Saltsjöbadens utveckling, innan större regionala kraftlösningar tog över.

När elproduktionen flyttade ut fick byggnaden nya användningsområden, men den behöll sin plats som ett av de mest karakteristiska husen vid Hotellviken. I dag används den av KSSS, och den utgör ett välkänt inslag i hamnmiljön — en påminnelse om den tid då Saltsjöbaden byggdes upp med både teknisk ambition och estetisk omsorg.

En av de mest nyskapande idéerna var de höga, uppbyggda perrongerna. De gjorde det möjligt att kliva rakt in i vagnarna utan trappsteg — något som var mycket ovanligt i Sverige vid den tiden. Lösningen var inspirerad av järnvägar i USA, där höga plattformar redan var i bruk. Saltsjöbanan blev därför en av de första svenska järnvägarna som införde detta. Det bidrog till att ge banan en modern och internationell prägel redan från start.

Under de första decennierna gick tågen tätt, särskilt sommartid när badgäster, hotellgäster och sommargäster reste mellan staden och kusten. Perrongerna i Saltsjöbaden fylldes av resenärer med koffertar, picknickkorgar och badutrustning. Tåget blev en självklar del av vardagen för dem som arbetade i området. Järnvägen formade också bebyggelsen — stationerna blev naturliga knutpunkter där butiker, pensionat och små verksamheter växte fram.

I dag är de tidiga tågen en del av områdets tekniska och kulturella historia. Stockholm–Saltsjöns Museiförening har renoverat ett av de äldre tågen och låter det med jämna mellanrum rulla igen. Under dessa nostalgiturer får resenärerna uppleva hur det en gång lät, luktade och kändes att färdas längs banan — med träbänkar, öppna fönster och det karakteristiska dunket från rälsen.

I bildserien visas tåget under en sådan tur: detaljer från loket, de klassiska vagnarna och stämningen kring perrongen. Tillsammans ger motiven en påminnelse om hur resandet en gång såg ut längs Saltsjöbanan, och hur järnvägen bidrog till att forma det Saltsjöbaden vi känner i dag.

Golfbanan har alltid varit lika mycket en plats för promenader och naturupplevelser som för själva spelet. Många Saltisbor har genom åren rört sig här oavsett om de har haft klubbor i handen eller inte.

Motiven lyfter fram naturen, ljuset och terrängen som omger banan och visar hur området är lika vackert för den som promenerar som för den som spelar golf. Endast en av bilderna visar en golfare — resterande bilder låter miljön tala för sig själv.

Under sina första decennier besöktes Grand Hotel av kungligheter, internationella gäster, societeten och Stockholmsbor som sökte rekreation vid havet. Hotellet var navet i det unga Saltsjöbaden — här hölls konserter, baler, konferenser och stora sällskapssammankomster. Samtidigt blev byggnaden en fond för vardagslivet i Hotellviken: båtar, badgäster, seglingar och promenader.

Genom åren har hotellet förändrats, men alltid med respekt för den ursprungliga arkitekturen. I dag pågår en omfattande men varsam renovering under den nya ägarens ledning. Arbetet syftar till att återställa mycket av den historiska karaktären, samtidigt som byggnaden anpassas till modern användning. Det är en av de största satsningarna på hotellet sedan 1800‑talet. Den kommer att förnya anläggningen utan att den förlora sin själ.

Konstnären Isaac Grünewald köpte villan 1936 och gav den namnet Saltsjöklack. År 1942 lät han uppföra en fristående ateljé på tomten, ritad för att ge optimalt ljus till hans arbete. I dag är ateljén sammanbyggd med villan, vilket gör att man upplever hela anläggningen som ett enda huskomplex.

I dag utvecklas Gröna Dalen med nya aktivitetsytor som fotbollsplan, utegym och förbättrade gångstråk, samtidigt som naturen behåller sin öppna och lättillgängliga karaktär.

Redan tidigt blev Hotellviken en livlig plats. Här lade ångbåtar till med gäster som skulle vidare till hotellet och små roddbåtar och segeljollar rörde sig mellan bryggorna. Under 1900‑talets första decennier var viken också en naturlig scen för badliv, promenader och sällskapsliv — en fond till det eleganta hotellområdet.

I dag är Hotellviken fortfarande en av Saltsjöbadens mest välkända platser. Viken används av både boende och besökare. Man paddlar, badar, seglar eller promenerar längs strandlinjen. Den är också en viktig del av KSSS verksamhet, med jolleseglingar, träningar och tävlingar som ger liv åt vattnet.

När idrottsplatsen stod klar blev den snabbt en naturlig samlingspunkt för skolor, föreningsliv och lokala evenemang. Sommartid spelade man fotboll och bedrev fri idrott och vintertid fanns det en ishockeyrink och spolad bana för längdåkning på skridskor. Midsommarfiranden på idrottsplatsen lockade stora skaror från olika delar av bygden. Idrottsplatsen är fortfarande centrum för olika aktiviteter såväl sommar- som vintertid.

Med åren har skolområdet utökats med fler byggnader och anpassats efter nya behov, men huvudbyggnaden från 1956 står kvar som en tydlig del av platsens identitet. För många som vuxit upp i Saltsjöbaden är skolan förknippad med starka minnen – från skolgårdens lekplatser till gångvägarna genom skogen som ledde dit.

När en konstfrusen utomhusbana senare anlades fick sporten ett lyft och verksamheten växte ytterligare. Träningarna blev mer regelbundna och fler ungdomar hittade till hockeyn. Den nya anläggningen blev en viktig mötesplats för både föreningsliv och spontanidrott.

I många år gick den under namnet Månskensrinken — en plats där ungar spelade tills mörkret föll och bara månskenet och några få lampor lyste upp isen.

År 2011 invigdes ishallen, ett stort steg för sporten i Saltsjöbaden. Hallen gjorde det möjligt att träna året runt och gav hockeyn en modern hemvist. I bild syns den konstfrusna banan utomhus och en bild från invigningen av ishallen – en resa som visar hur ishockeyn i Saltis utvecklats från enkel spolad isbana till dagens fullvärdiga anläggning.

Under 1900‑talet växte KSSS i Saltsjöbaden till ett av Sveriges mest aktiva segelcentrum, med allt från ungdomsverksamhet till internationella regattor. Här har olympiska klasser tränat, och flera svenska OS‑seglare har haft sina hemmavatten just i Saltis. Traditionen lever starkt vidare, och varje år samlas seglare från hela världen för att tävla på fjärden.

I bild syns först samlingen inför KSSS Olympic Class Regatta 2022, Därefter följer motiv från 29er European Championship 2023, en tävling som visar hur Saltsjöbaden fortsatt är en internationell mötesplats för seglingens nya generationer. Tillsammans visar bilderna hur KSSS‑verksamheten i Saltsjöbaden lever vidare i dag, från olympiska klasser till internationella ungdomsmästerskap.

Boberg skapade en kyrka där varje detalj är genomtänkt. Exteriören i tegel och natursten är stram och nordisk, medan interiören öppnar sig i ett varmt, nästan meditativt ljus. Altaret, valven, golvet och de konstnärliga utsmyckningarna är utformade för att leda blicken framåt och uppåt — en arkitektur som både bär tradition och pekar mot framtiden.

Kyrkans konstnärliga utsmyckning är ett kapitel i sig. Den omfattande mosaiken i koret, glasmålningarna och träarbetena är skapade av några av tidens främsta konstnärer. Tillsammans bildar de ett helhetsverk där symboliken är rik men aldrig överlastad. Ljuset spelar en central roll: fönstrens placering, rummets proportioner och materialens färgskala är utformade för att skapa en stilla, samlad atmosfär oavsett årstid.

Uppenbarelsekyrkan har genom åren varit en självklar samlingspunkt i Saltsjöbaden — för gudstjänster, konserter, dop och högtider. I bildserien framträder kyrkan i olika ljus och vinklar, där både exteriören och interiören visar den omsorg och arkitektoniska precision som gjort byggnaden till ett av Saltsjöbadens mest älskade landmärken.

I den norra delen, vid Lundsjön, ligger Lunds gård, en av de äldsta gårdarna i Saltsjöbaden. Den omnämndes redan på 1300‑talet och var under lång tid en central plats för jordbruket i området. Saltsjöbaden fick dessutom sitt dricksvatten från ett vattenverk vid Lundsjön. Det byggdes i samband med att samhället anlades på 1890-talet. Det föranledde att det under lång tid var badförbud i Lundsjön. De isblock som såldes sommartid i ladan vid Neglinge gård togs från Lundsjöns is.

I sjösystemets södra del ligger Dammsjön, som i sin tur mynnar ut i Kvarnbäcken som leder vidare ner mot Erstaviken. Här låg en gång en kvarn som utnyttjade bäckens fallhöjd. Kvarnen var en viktig del av det lokala försörjningssystemet. Under flera århundraden malde man säd från gårdarna i trakten. I dag finns inga synliga rester av kvarnen kvar, men platsen bär fortfarande spår av den kvarn som en gång drevs av bäckens vatten.

Området kring Lundsjön och Dammsjön har genom åren varit en uppskattad plats för vandring, skridskoåkning och naturupplevelser. Sjöarnas lugna vatten, de slingrande stigarna och skogens tystnad gör att man lätt förstår varför människor bott och verkat här i mer än 600 år.

Under 1700‑talet fanns tre gårdar här: Västergården, Mellangården och Nedergården. Dessa slogs samman till Neglinge gård på 1850‑talet. När K. A. Wallenberg köpte området 1899 förändrades platsen i grunden. Gårdens byggnader hyrdes senare ut till de arbetare och hantverkare som byggde upp det nya villasamhället Saltsjöbaden.

I dag finns fyra byggnader kvar: huvudbyggnaden, bindstugan, ladan och jordkällaren. Tillsammans berättar de om ett jordbrukssamhälle som funnits här i mer än 600 år. Gården ägs av Nacka kommun och sköts av Saltsjöbadens hembygdsförening, som bevarar miljön och håller historien levande.

Neglinge gård är i dag en stilla plats mitt i samhället, men under ytan finns spåren av generationer som levt, arbetat och format marken långt innan Saltsjöbaden växte fram.

När elevantalet ökade under 1930‑ och 40‑talen byggdes skolan ut med en större och mer modern byggnad. Den nya delen fick bättre värmesystem, större klassrum och tydligare korridorsystem. Den speglar därmed övergången från den äldre folkskolan till en mer samtida skolmiljö. Tillsammans visar de två husen hur skolan utvecklats i takt med samhället runt omkring.

Under årens lopp har generationer av barn gått i skolan här. Neglinge skola har alltid varit mer än en byggnad. Den har varit en mötesplats, en trygg punkt och en del av vardagen för familjer i hela området.

I bild syns både den ursprungliga skolbyggnaden från 1914 och den senare tillbyggnaden. Tillsammans berättar de historien om en skola som vuxit med tiden men behållit sin plats i hjärtat av Neglinge.

Tattbybron binder ihop Saltsjöbaden med Tattby. I linje med bron ligger den välkända portalen vid kyrkans entré.

I bilden till höger möts två tider. Den äldre inmonterade bilden från 1930‑talet visar viken innan Neglinge udde bebyggdes och långt innan idrottsplatsen anlades. Det är ett öppet landskap, nästan lantligt, där strandlinjen ligger orörd och skogen når ända ner till vattnet. I dagens vy syns samma plats — men nu med idrottsplatsen, båtbryggorna och de välkända husen längs udden. En tydlig påminnelse om hur snabbt ett samhälle kan växa, och hur landskapet förändras i takt med människorna som bor här.

Neglingeviken är också en plats full av liv. Här hålls Jolleskoj, sommarens seglarläger för barn, där små jollar kryssar fram över det lugna vattnet. Här har triathleter tävlat. Man ser ofta paddlare i viken och även badare på den lilla ön utanför idrottsplatsen. Under året skiftar viken ständigt uttryck — från spegelblank sommarkväll till frostig vintermorgon med isflak.

Det är just den blandningen som gör Neglingeviken så speciell: en skyddad vik, en historisk plats, en vardaglig mötespunkt och en scen för både stillhet och aktivitet. En plats där dåtid och nutid ligger sida vid sida, precis som bilderna visar.

Byggnaden ritades av arkitekten Axel Anderberg, som även står bakom Operan och Naturhistoriska riksmuseet. Hans observatorium i Saltsjöbaden är en ovanlig kombination av funktionell vetenskapsbyggnad och klassicistisk elegans, med den karakteristiska kupolen som syns vida omkring.

Under flera decennier var detta en arbetsplats för astronomer som kartlade stjärnhimlen, mätte planetbanor och studerade solens aktivitet. Här fanns några av landets mest avancerade teleskop. Många av de fotografiska plåtar som togs i kupolen används fortfarande i den astronomiska forskningen.

I dag är observatoriet inte längre i aktiv drift, men byggnaden står kvar som ett tyst monument över en tid då himlen var en del av vetenskapens vardag. Från höjden ser man ut över hela Saltsjöbaden i alla väderstreck — skogar, vikar, villor och höjder som breder ut sig runt observatoriet— en vy som knyter samman natur, historia och vetenskap på ett sätt som är unikt för Saltsjöbaden.

När båtklubben bildades på 1920‑talet var Pålnäsviken en viktig knutpunkt för transporter. Järnvägen drogs ända ner till vattnet, och här lastades varor som skulle vidare till Stockholm. För att underlätta båtuppdragningen lät Wallenbergfamiljen bekosta både järnvägsspår och utrustning, ett generöst bidrag som gjorde att klubben kunde bygga upp en fungerande och effektiv verksamhet redan från början.

Det var en tid då båtar drogs upp för hand, med spett, block och ren muskelkraft. På bilder från den tiden ser man män i kepsar och stövlar som arbetar sida vid sida. Det är en påminnelse om hur mycket av båtklubbens tidiga historia som byggdes på frivillighet, gemenskap och envishet.

I dag är SBK en av de större båtklubbarna i regionen, med omkring 900 medlemmar och en modern hamn med välordnad vinteruppläggning. De gamla järnvägsspåren är borta, men traditionen av att hjälpas åt lever kvar. Maskiner har ersatt spetten, men känslan av att tillsammans ta upp och sjösätta båtar är densamma.

Pålnäsviken är därför mer än en hamn. Det är en berättelse om arbete, gemenskap och förändring — och om en båtklubb som vuxit i takt med Saltsjöbaden, men som fortfarande bär sin historia i varje brygga och varje uppläggningsplats.

I dag är holmen en plats där kultur och badliv möts. Här står en skulptur av Alice Babs, skapad av Peter Linde, som en hyllning till hennes starka koppling till Saltsjöbaden. Här ligger även Saltsjöbadens friluftsbad, vars varsamma renovering har bevarat anläggningen i sin klassiska karaktär och gjort den till en uppskattad badplats i området.

Restaurangholmen rymmer också nutida äventyr. Här har bland annat hållits kvaltävlingar till VM i extremsporten Dödshopp.

Holmen är lika vacker vinter som sommar — från frostiga morgnar till vackra soluppgångar över Baggen. Det är en plats där Saltsjöbadens historia och nutid möts.

De byggdes kring sekelskiftet 1900 som representativa villor för att locka välbärgade sommargäster och visa vilken typ av boende som kunde växa fram i det nya Saltsjöbaden. Varje villa ritades i en egen variant av tidens träarkitektur. Tillsammans bildar de en harmonisk helhet. Placeringen längs bergskanten var noggrant vald: synliga, sammanhållna och med en tydlig arkitektonisk linje som skulle ge området karaktär.

I dag är Sjuvillorna ett välkänt landmärke i Saltsjöbaden. Från luften ser man hur de ligger i en mjuk båge längs höjden. De påminner om en tid då Saltsjöbaden formades med stora visioner. Arkitekturen användes för att skapa identitet och locka människor hit.

Trots att mer än hundra år har gått bär villorna fortfarande samma elegans och karaktär. De står kvar som ett av de tydligaste uttrycken för Wallenbergs idé om Saltsjöbaden — ett samhälle där natur, skönhet och livskvalitet skulle gå hand i hand.

Kyrkogården invigdes 1913. Redan från början var tanken att den skulle följa terrängen med stigar som slingrar sig mellan tallarna, gravar som ligger inpassade i naturens egna rum och öppna gläntor där ljuset faller mjukt. Det är en plats där arkitektur och landskap inte konkurrerar utan samspelar.

En betydelsefull del av kyrkogården är minneslunden, som ligger öppen mot vattnet. Här möts naturens stillhet och rörelsen på farleden utanför. I bild ser vi M/S Gustafsberg VII passera. Just detta är typiskt för platsen: det lugna och det levande sida vid sida. Minneslunden är skapad för att vara en plats för eftertanke men också för att påminna om att livet fortsätter runt omkring.

Skogsö kyrkogård är också en del av ett större sammanhang. Den ligger nära de gamla stigarna i Skogsö naturreservat och många som besöker kyrkogården fortsätter att promenera vidare på gångvägen efter vattnet.

När slalombacken i sin nuvarande form växte fram blev den snabbt en central plats för vintersporten i Saltsjöbaden. Här fick barn och ungdomar en backe som var lagom brant, lagom lång och framför allt lättillgänglig. Det skapade en tillgänglighet som få andra klubbar kunde matcha.

Saltsjöbadens Slalomklubb har genom åren blivit framgångsrik. Klubben har fostrat flera skickliga åkare som haft stora framgångar, men det som verkligen utmärker backen är det breda engagemanget. Här samsas nybörjare med erfarna åkare, familjer med tävlingsjuniorer och kvällsåkare med de som tränar inför tävling. Backen har blivit en naturlig mötesplats vinter efter vinter. I bild syns just detta: en modern backe med lift, belysning och välskötta pister. Det är lätt att föreställa sig hur barnen tar sina första svängar, hur klubben ordnar träningar i kvällsljuset och hur vinterns första snö alltid lockar de första åkarna till backen.

Slalombacken är därför mer än en sportanläggning. Den är en fortsättning på en lång tradition av vintersport i Saltsjöbaden — från backhoppning och rodel till dagens slalomåkning. En plats där generationer har lärt sig att älska vintern, och där framtidens åkare fortfarande tar sina första skär.

När Skogsökolonisternas område etablerades i början av 1900‑talet blev landskapet ännu mer levande. Kolonilotterna, stugorna och de små odlingarna skapade en miljö där natur och mänsklig närvaro möttes.

I dag är stallet en uppskattad oas för många i Saltsjöbaden. Här möts barn, ungdomar och vuxna i en miljö som känns långt från stadens tempo, trots att den ligger bara några minuter från centrum. Ridvägarna slingrar sig genom skogen, förbi kolonilotterna och vidare ut mot Skogsö naturreservat. Det är en plats där man fortfarande hör hovslag mot grus, fågelsång och vinden i tallkronorna.

Bilderna fångar just detta — det lugna, det gröna och det genuina. Stall Skogsö är inte en plats som byggdes för att imponera, utan för att fungera. Kanske är det just därför den har blivit så omtyckt. Den bär på en enkel och självklar historia – en plats där natur, djur och människor samsas i harmoni.

Platsen har alltid varit ett nav för det maritima livet i Saltsjöbaden. Här har segelbåtar, motorbåtar och skärgårdsbåtar passerat genom decennierna. Många av traktens båtägare har haft sin naturliga hemvist just här. Varvet har också varit en arbetsplats där kunskap har gått i arv, och där hantverksskicklighet och praktisk erfarenhet har varit lika viktiga som maskiner och verktyg.

I varvslokalen har det dessutom funnits plats för mer än arbete. Här har man genom åren samlats för allsångskvällar, där artister som Lill Lindfors, Mats Paulson och flera andra har uppträtt. Det gav varvet en oväntad men uppskattad kulturell dimension — en påminnelse om att platsen inte bara har handlat om båtar, utan också om människor och möten.

När Saltsjöbaden växte fram i slutet av 1800‑talet förblev Skutviken ett av de områden som lämnades mer orört. Här fanns ingen storslagen bebyggelse eller anlagd park, utan naturen fick fortsätta forma platsen. Stigarna som slingrar sig ner mot vattnet, de gamla tallarna och de lugna klipphällarna har gjort viken till en stilla oas för promenader, bad och vardagsflykter.

En av Skutvikens mest kända invånare är kattugglan som under många år har haft sitt bo i området. Den har blivit något av en symbol för platsens lugn och närhet till naturen. Många Saltisbor har stannat upp här för att få en glimt av ugglan i dagsljus. I bild syns den som en självklar del av miljön. Den är lika mycket hemma här som tallarna och vattnet.

År 1903 tog grosshandlaren Carl Settervall över huset och gav det namnet Skärtofta Han lät också uppföra vagnslider och kuskbostaden Lilltofta, som fortfarande står kvar på tomtens södra del. Under 1910‑talet kom villan att få en mer ovanlig ägare: den ryske fursten Conde Cheff – även kallad Tuganoff – som flytt från revolutionen och efter en tid på Grand Hotel köpte Skärtofta och ordnade fester för andra ryska landsflyktingar.

När Kooperativa Förbundet växte och behövde större lokaler för utbildning och kursverksamhet förvärvades Skärtofta 1929. Villan blev en central del av det som i dag är Vår Gård. De många rummen användes för undervisning, boende och samlingar och platsen fick en ny roll som mötesplats för folkbildning och idéutbyte.

Vår Gård ger platsen en stilla och harmonisk karaktär — samma kvaliteter som en gång lockade Bernström att bygga sin villa här vid Baggensfjärden.

Parkens öppna gräsytor och närheten till Neglingeviken gjorde den tidigt till en naturlig samlingsplats. Här hölls promenader, picknickar och små evenemang redan under de första decennierna av 1900‑talet. I dag står även en staty av Marcus Wallenberg i parken, som en påminnelse om familjens betydelse för ortens tillkomst och fortsatta utveckling.

Under senare år har Wallenbergsparken blivit känd för sitt midsommarfirande, arrangerat av Saltsjöbadens hembygdsförening. Firandet samlar många besökare och har blivit en uppskattad tradition. Men trots sin popularitet är midsommaren bara en del av parkens identitet. Den stora berättelsen handlar dock om en plats som funnits med sedan Saltsjöbadens allra första år, och som fortfarande bär spår av den vision som formade hela samhället.

När Saltsjöbaden började växa fram i slutet av 1800‑talet förändrades omgivningarna, men Älgö behöll sin mer lantliga karaktär. De gamla gårdarna låg kvar, och bebyggelsen växte långsamt fram längs höjderna och vikarna. Älgösund, det smala sundet mellan Älgö och Gåsö, blev en viktig passage för småbåtar och ett naturligt stråk för dem som rörde sig mellan öarna.

Varje år samlas boende och besökare till midsommarfirandet, som lockar stora skaror och har blivit en uppskattad tradition i området. På 2000‑talet har ön också fått en ny typ av aktivitet: Moose2Goose, swimrun‑tävlingen som går från Älgö till Gåsö och vidare genom sundet. Tävlingen har blivit ett modernt inslag som knyter samman öarnas historia med dagens friluftsliv.

Det här arbetet hade inte varit möjligt att skapa utan stöd från flera håll.

Ett varmt tack till Erik Turesson, som utvecklat den digitala programvara som gjort det möjligt att skapa denna bok. Med moderna verktyg och stor skicklighet har han lagt grunden för både struktur och läsupplevelse.

Tack också till AI (Copilot) stödet, som bidragit med historisk information om byggnader, platser och miljöer och därigenom hjälpt till att fördjupa berättelserna.

Ett särskilt tack till Gunilla Brattberg, som med varsam hand har redigerat texterna och hjälpt till att få flyt i språket.

Tillsammans har vi alla gjort denna bok möjlig.

Under många år har jag samlat mina bilder från Saltsjöbaden på webbplatsen Saltisbilder.se. I denna bok är de strukturerade så att bilder från varje plats presenteras tillsammans. Årstidernas skiftningar och förändringar blir därmed tydligare. Motiven sträcker sig över en period på cirka tjugo år. Det innebär att en del miljöer redan har hunnit förändras eller försvinna.

Tanken är att man ska kunna bläddra i boken som i en traditionell fotobok – sittandes bekvämt med en laptop eller en surfplatta – och få en sammanhållen upplevelse av vårt vackra Saltis.

I registret till höger kan du klicka dig direkt till den plats du önskar besöka.
Boken finns endast på denna webbplats.

Copyright © Foto: Sten Brattberg
Saltisboken – version 1.2 / 2026
saltisbilder.se